DAG 21 - ETT ANNAT ÖGONBLICK

Det här med att minnas ögonblick är jag ganska så dålig på. Klart att det finns dagar och stunder som man minns oftare och bättre än andra, men jag har väldigt svårt att komma på. Men om man ska ta ett ögonblick som aldrig någonsin kommer att försvinna så är det när vi blev påkörda av en buss förra våren (eller nu i våras beroende på hur man ser på saken).

Hur som helst så var jag  och M på väg till Kista galleria för att käka lunch med hans föräldrar och handla lite grejer. Först åkte vi ner till Huddinge Centrum för att köpa lite öl och cider till kvällen eftersom systemet stänger klockan tre. Sen när vi åker därifrån så märker jag att jag kört åt fel håll, så på nästa avfart kör jag av, hittar en bussficka där jag kan stanna för att vända. Sen minns jag inget mer. 

När jag vaknar så står M utanför bilen med ett blödande sår i ansiktet, och det sitter en främmande man i passagerarsätet i min bil och håller upp mitt huvud och säger åt mig att inte röra mig. Jag har glassplitter i munnen och små sår överallt, och bilen har förflyttat sig över vägen och in på någons tomt.

Sedan kommer det brandkår som tar över och killen på passagerarsätet får flytta på sig, brandmännen skär loss taket för att få ut mig, och jag förs till sjukhuset i ambulans (de sticker mig dessutom i armen, vilket var det värsta av alltihop för mig som är spruträdd. Jag skriker som om jag håller på att dö, och Michele tror att jag har brutit nacken). 

Konstigt nog så visar det sig att jag inte har några större skador, tre eller fyra brutna revben och glassplitter lite överallt, värre än så var det inte. När jag pratat med folk (bla. en bilmekaniker som vi känner som jobbat med bilar hela livet) så säger de att jag borde ha dött. 

Det känns fortfarande helt surrealistiskt, och i bland när tåget åker förbi vägen där vi blev påkörda så tänker jag på det, och det är så svårt att tro att det verkligen hänt. Det enda jag fått som "men" efter det här är att jag är rädd för bussar. 

- ja, såhär såg bilen ut efter krashen, det blev inte så mycket kvar av den, men det struntar jag i, för jag mår bra! ☺ och det är det enda som räknas! -