Ibland så får jag stunder då jag kan deppa ihop totalt, få kalla kårar och det knyter sig i magen till en stor hård klump. Det kan komma utan förvarning - en facebook-uppdatering/ bild på en kompis som jag inte längre har kvar, taskigt väder, eller att pappa blir stressad över något. Varje gång det här händer så blir jag så trött på människor. Brorsan tycker att jag har en jättetragisk syn på människor i allmänhet, men det har sina orsaker. Det kommer någonstans ifrån. Bl.a. det faktum att varje gång jag lärt känna någon, och framför allt låtit den personen känna mig, så blir jag till slut "lämnad" eller sinnessjukt besviken på den personen, och det visar sig att det inte alls var värt min tid, mitt engagemang eller det faktum att jag bryr mig så väldigt mycket om folk som jag tycker om. Till slut så raserar allting och jag kastas tillbaka till det känslomässiga vrak som jag var i högstadiet då jag kunde kollapsa och sitta vid mitt skåp i källaren och grina för att till slut bara ge upp och skolka och gå hem för att allt kändes så meningslöst.
Varje gång det här händer blir jag så jävla sur på mig själv. Det var snart 10 år sen som jag började högstadiet och hela helvetet bröt ut - och ändå så kan jag inte skaka av mig den där känslan helt och hållet. Och den där hopplösa känslan kan liksom smyga sig på när som helst. Om jag tänker på gymnasietiden i frankrike och på det faktum att jag mådde så jävla bra där och då, att det var den (hittils) bästa tiden i mitt ännu ganska så korta liv (alla som tycker att de är vuxna och "gamla" borde ta till sig pappas "tumstocksteori"). Då blir jag nostalgisk och ledsen för att ingenting är som det var då. Mycket av minnena som är relaterade till frankrike som gör att jag blir lite... apatisk nästan, har säkerligen att göra med att jag har en kompis som jag inte vet var han är. Om han är. Har googlat, sökt och letat på internet efter hans namn eller ledtrådar på vad som kan ha hänt honom. Men det finns ingenting. Och den här personen är den enda andra människan i min vänskapskrets som gått igenom en depression, som kan relatera till hur jag har mått, som faktiskt kunnat förstå hur jag kände utan att jag behövde förklara när alla andra sa att "om man har ett problem som gör en ledsen så fixar man det, och så är problemet fixat".
Men jag kan inte deppa ihop sådär, det går inte. Då blir det bara en ond nedåtgående spiral som gör att man hamnar på botten. Och jag kan inte göra det en gång till. Jag har kommit så långt sen jag ringde mamma och bad henne komma hem. Jag är faktiskt glad för det mesta. Och jag har positiva saker i mitt liv som bara kastas bort som ingenting om jag inte tar tag i saker. Och jag har bestämt att året då jag är 23 kommer vara det bästa året hittils. :) Det är bara en känsla jag haft länge att 23 kommer att vara den bästa åldern, och bra grejer kommer hända då, jag bara vet det. Och jag kommer se till att det blir så.
Nu ska jag ut i skogen med mina två små odjur. ♥ Det regnar och det suger, men det kunde varit värre. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar