- Jag HATAR tonåringar! -

Ja, hatar. Andra ord som kan göras gällande angående mitt tycke för den vidriga arten tonåringar är:
♠ avskyr
♠ tycker mycket illa om
♠ ovannämnda "hatar" etc. etc. (tänkte att det inte var läge att gå till överdrift).

Vad är det som får tonåringar att vara så vidriga??? Oförskämda, vidriga varelser som tror att de vet att och kan allt om allting och att alla andra i princip kan gå och skita ner sig nu på en gång. Är det verkligen en legitim ursäkt att vara odräglig bara för att man råkar vara tonåring??

Don't get me wrong, jag inser att man har irriterande hormoner som rusar runt i kroppen absolut hela tiden som man inte har någon kontroll över, över huvud taget, men ändå! Varför finns det så löjligt få tonåringar som inte ger en den där blicken som säger "var fan fick DU luft ifrån?" så fort man säger nånting? Nehej, förlåt så mycket då ditt hormonstinna, vidriga lilla monster som bokstavligen drivs av nån jävla outvecklad sexualdrift (hormonerna igen antar jag) och tycker att alla andra kan dra åt skogen för att vi är dumma i huvudet, jobbiga, avskyvärdiga etc.

Alltså, jag fattar grejen. Allvarligt, jag gör det. Jag tror i alla fall att jag gör det, men man kan väl i alla fall vara lite trevlig!!???!! Eller så avskyr jag tonåringar för att jag aldrig varit som alla andra ungar. ÄR det verkligen så svårt att inse att man fakiskt är 14 år och att man har hela livet på sig att skaffa pojkvän, bli av med oskulden, supa ihjäl sig och vara allmänt spydig och vidrig resten av livet om man vill. Varför ska det va så jävla bråttom med allt hela tiden? Ingenting betyder ett skit när man är mellan typ 13 och 19. Allt som händer under den tiden betyder ingenting när tänker efter.
Det spelar ingen roll om du var världens tönt i skolan och mobbad under hela skoltiden (det är här en liten miniatyrbild av mig själv står och hoppar febrilt och vinkar. För ja, det var jag).
Om du var knubbig, utstött, "enda" oskulden i högstadiet (det är man aldrig) eller trodde att - när det hände nåt pytteliten skitgrej - att hela världen skulle gå under. För det GÖR den INTE! Och inget av det där spelar någon roll för när man kommer ut i den riktiga världen inser man att man kan bli PRECIS vem man vill, du bestämmer själv hur folk ska se dig, vem du är osv. - för ingen känner dig längre. Varje gång man träffar någon som man aldrig träffat förut är det en chans att bli den man velat vara hela tiden (därmed inte sagt att man ska ljuga, jag tänkte mer att om man vill vara utåtriktad, omtyckt ("populär" if you will), självsäker - så kan du vara det. Allting i livet handlar om val. Man väljer hela tiden hur man själv ska vara, vilka beslut man tar. ALLT!

Jag anser fortfarande att 23 är idealåldern. Vet inte varför, men jag har någon sorts jädra idealbild av att livet kommer fixa sig när jag är 23 (har ett helt år kvar med... vad-det-nu-kan-va'). Att allt kommer ordna sig. Och om det inte blir så, så hade jag i alla fall en plan. Hurvida den planen blir som jag har tänkt mig eller inte spelar ingen roll, men man måste ju ha mål.

I alla fall, åter till (de vidriga, groteska, odrägliga, förbannade, jävla) tonåringarna. Hur skulle det va om ni slutade vara så jävla självupptagna hela tiden och hade lite medkänsla för andra människor??? Vad en människa rätten att trycka ner andra och få dem att må dåligt - fast du egentligen inte vill va taskig - bara för att nån annan idiot till vidrig tonåring ska tycka att du är cool? Vad får man ut av det?? Inte ett skit.

Om jag fick bestämma skulle alla kunna hoppa över att vara tonåringar helt och hållet. Det är jobbigt för dom, och det är - framför allt - jävligt jobbigt för omgivningen! Alla skulle vinna på det! ALLA! Jävligt bra idé tycker jag. Tror ändå inte att det finns särskilt många som tänker tillbaka på högstadiet och tänker att "det var den bästa tiden i mitt liv". Och den som säger det ljuger! Så det så!!