- IDAG ÄR INGEN VANLIG DAG... -

FÖR DET ÄR SASHA'S FÖDELSEDAG. HURRA, HURRA, HURRA! :D

Okej, så nu när det är överstökat, kan jag dra historien om min dag. Som inte var särskilt intressant alls. Vi drog Mot Monaco imorse runt... 9? Och sen hängde jag och syster på ett café i hamnen medans vi väntade på föräldrarna våra. Hon beställde en cola, jag beställde en Piña Colada (ja, trots att klockan var ca. 11 på morgonen) och vatten. Sen satt vi där och snackade strunt medans vi väntade. Jag såg också en duva hålla ihop vingarna och hoppa ur trädet med huvudet först med vingarna utmed sidorna. Det var en buske i vägen så jag såg inte om den landade eller flög iväg. I vilket fall som helst så tvivlar jag på att duvan i fråga var självmordsbenägen och störtade mot marken i ren dödslängtan.

Hur som helst... Sen kom mor och far och vi åt lunch tillsammans med dom på caféet i fråga och sen tog syster och jag tåget tillbaka till Cannes för att inhandla födelsedagspresent till Sasha (sent påtänkt, jag vet. Sorry dude). Imorgon ska födelsedagen firas med Sushi! :) Hoppas han gillar presenten, för den är inte särskilt cool alls. Kortet är tusen gånger ballare.


För övrigt så fick jag en kommentar från en av mina trogna läsare! (Ja, jag känner mig ascool för att jag kan säga att jag har "trogna läsare" hahah. Så töntig är jag.)
Han skrev under som "Ken" så jag antar att det är Kenneth från Albihns (eftersom jag inte känner nån annan Ken). Så, tjenare Kenneth. Och nu när jag vet det så kanske jag borde börja tänka på vad jag skriver här egentligen. Undrar om alla jag har vikarierat hos läser bloggen nu... :S Läbbig tanke.
Nu vet jag i alla fall varför jag inte varit efterfrågad på Albihns på ett tag i alla fall. :P Hahah. (Okej, så jag avböjde en veckas jobb där för att kunna åka på semester till rivieran, men det är faktiskt helt förståligt tycker jag!)

Bilder från idag:


 

PS: Min 8-åriga superläskiga rottweiler sprang förbi här för ett tag sen med mina strumpor med Hello Kitty-motiv på och lekte (ja, med sig själv), och flängde med huvudet, kastade runt strumporna (de var ihoprullade), jagade dom och försökte i bästa mån roa sig själv som om han inte vet att han är för gammal för att leka med sig själv. Det gör han i och för sig inte heller. Han slutade inte jaga sin egen svans förrän han var typ 6 år gammal. Älskade Ross. :)
Sen när vi satt och åt middag kom han tillbaka till bordet och satte sig utan mina strumpor. Så nu vet jag att någonstans i vår trädgård ligger det ett par nedgrävda Hello Kitty-strumpor som troligen aldrig kommer bli hittade igen. Gulliga Ross. Jag älskar den hunden. Han är helt knäpp, passar mig utmärkt. :love: