2009.11.14

Lördag var det ja. Städ-dag hemma hos mig. Jag avskyr att städa, det är nog det hemskaste jag vet när det gäller hushålls-sysslor. Det kan bero på att eftersom jag är relativt arbetslös (dvs. inte heltidsanställd någonstans och bara hoppar in som extra någon enstaka gång i månaden, om ens det) och fortfarande bor hemma så är mitt sätt att betala för mig att ta hand om sådana saker som disk, tvätt och städning. Diska och tvätta kan jag göra, men städningen är ett helvete. Jag kanske kan tänka mig att moppa golven eftersom det lämnar ett trevlig doft efter sig och är det som gör att hela lägenheten luktar nystädat.

Jag åkte på att städa badrummet. Helt okej. Bara det att det tog nästan tre timmar eftersom jag hela tiden sprang in i "tv/gäst rummet" och bytte cd i dvd-spelaren (ja, vi har bott i den här lägenheten i närmare 2½ år, och nej vi har fortfarande inte kopplad in någon radio och måste därför spela all musik genom dvd:n).
Det började med Michael Jackson och slutade någonstans mellan Queen, Timbuktu, Guns n' Roses och 3 Doors Down. Möjligtvis lite 3 Days Grace också..

Nu hör ju till saken att mamma inte direkt är ett fan av de där sistnämnda, och att vår granne som bor på andra sidan väggen till detta gästrum, och är ca: 85 år, förmodligen inte ens uppskattar klassiker som Sweet Child o' Mine eller Paradise City. Vilket ledde till att jag hela tiden var tvungen att springa fram och tillbaka för att sätta i en ny skiva med musik som jag kan spela på tillräckligt hög volym så det hörs in i badrummet, och överröstar ljudet av dammsugaren i vardagsrummet, som samtidigt inte skulle leda till att min familj blir vräkt från lägenheten pga att vi stör med för hög musik... Det gick halvbra. Hoppas granngubben inte är allför hatisk mot rock. Man kan väl inte hata Aerosmith... Eller?

Sen vid fem tiden så blev det någon form av powerwalk med pappa i skogen när vi rastade hunden. Vi konstaterade triumferande (och med "vi" menar jag självklart jag) att jag har bättre kondition än vad han har, och han förstod äntligen att jag inte har någon form av ätstörning, utan att anledningen till att jag inte väger mer än jag gör helt enkelt beror på att jag är ute och går i extremt rask takt (ibland går jag om folk som är ute och joggar. Men de joggar nog inte särskilt fort...) 3 gånger om dagen. Ofta nästan 2 timmar åt gången. Det tar på krafterna kan jag lova. Men det är det värt, hunden är urkul och busig. Ju mer vi går desto roligare är det. :)

Man kanske skulle ta och förtydliga det här med att min far påpekar väldigt ofta att han tror att jag har anorexia eller är bulimiker. Jag kan då tala om att jag under hela min uppväxt var ett ganska kraftigt barn. Jag var alltid längre och bredare än alla i skolan, i låg- och mellanstadiet var jag längre än den längsta killen i skolan. När jag var bara 7-8 år var jag runt 1.43m lång. När jag var 15 så hade jag hunnit bli 1.74m, ca: 2-3 cm kortare än jag är idag. Och då vägde jag runt 70kg, kanske något mer. Jag minns inte riktigt, men det låg på runt 70.
Sedan slutade jag gymnasiet och ändrade därför mina matvanor. Ganska logiskt eftersom livsrytmen ändras när man slutar skolan och all skolstress försvinner, och jag hade ett sabbatsår där så det blev liksom inte mycket gjort, vilket betyder att jag inte behövde ett lika stort matintag eftersom jag inte behövde lika mycket energi. Detta ledde till att min favoriträtt blev kycklingsallad. Så sakta men säkert så började jag gå ned i vikt. På ungefär ett år hade jag gått ned ungefär 12kg. Sedan flyttade vi hem från Frankrike ett år senare och plötsligt så hade vi ingen trädgård att släppa ut hundarna i när de behövde uträtta sina behov eller leka. Så nu var jag tvungen att börja gå långa promenader med två hundar på runt 50kg var. De krävde ju en hel del motion själva. Nu är det ju bara en kvar, men han tar tid. Och jag försöker alltid på något sätt trötta ut honom på eftermiddags-promenaden så jag kan gå en kortare runda på kvällen. Han är galen den hunden, fast han är snart 7 år ska han leka jämt. Fina Ross. :) (Det finns bilder på honom några inlägg ned).

I alla fall, jag tränar inte. Jag sportar inte, och gör i princip ingen annan form av fysisk aktivitet utom just att gå ut med hunden. Och då går jag ordentligt. Men det har inte pappa vetat om, förrän idag. Kanske borde påpeka också att jag är barnsligt förtjust i godis, glass, bakelser, kakor, och allt annat sött och onyttigt som finns. Och jag äter det så fort jag kommer över det, oavsett om jag är hungrig eller inte. Så det min pappa sett hittils är någon som proppar i sig både mat och efterrätter och glass utan att gå upp i vikt över huvud taget (dricker inte heller vatten, så det är alltid saft eller läsk som gäller. Antar att jag har någon form av socker behov).
Klart att det ser konstigt ut utifrån sett. Så jag har fått många kommentarer från min far att han varit orolig för att jag är bulimiker och spyr upp maten efter att jag ätit. Särskilt om jag skulle bli akut kissnödig och kilar iväg på toa efter att jag ätit. Jag kan förstå oron, men jag skulle aldrig kunna spy upp den underbart goda mat jag precis stoppat i mig. Om jag äter för mycket ligger jag helst på en soffa, och jäser och ser på tv tills jag inte mår illa längre.

Jo, i alla fall. Poängen med det här var alltså att nu är vi var ute och powerwalkade i eftermiddags så pinnade jag på rätt bra. T.o.m. pappa erkände att "det är ju inte konstigt om du ser ut som du gör, om du går såhär 3 gånger om dagen..!!" Jag tyckte mig höra någonstans att han var lite imponerad. Så det var asbra. Lite nöjd faktiskt. :) Tror han inser nu att jag är en fullt frisk, galen och klok människa. Känns bra.

Och förresten, badrummet blev rent till slut. Och kvällen spenderade jag mest på soffan framför tv:n och tittade på LA Ink. Inspirationen flödar, och för varje avsnitt jag set, desto mer vill jag sätta mina tatueringsplaner i verket. Fast samtidigt känns det som att ingen annan än de på LA- och Miami Ink är duktiga nog. Får nog spara ihop till en resa till USA då. ;)